En smedsläkt i Öja
Av Kerstin Hallberg
Detta är ett kapitel ur boken ”Längesen och nu” som gavs ut 1987 av
Öja sockens Hembygds- och kulturminnesförening, och som finns att köpa på hembygdsgården i Gemla.
När jag satte mig ner för att försöka dokumentera lite av min egen släkt och dess liv och verksamhet i Öja fann jag snart att mina egna minnesbilder och fragment av det jag under min uppväxt hade hört berättas inte skulle räcka långt.
Så istället blev det ett spännande undersökningsarbete. Med hjälp av intervjuer gamla brev och handlingar och inte minst tack vare min farfars bröder Axel och Wilhelm Hallbergs släktforskning och idoga letande efter släktens ”rötter” har jag försökt pussla ihop det som jag hoppas ska vara en sann bild från de tider som flytt.
”På köpet” tycker jag att jag i mitt letande har fått möta och lära känna människor som jag aldrig har träffat. Jag har med hjälp av fantasin försökt göra mig en bild av hur tidigare generationers liv gestaltade sig, med tankar och känslor, sorger och glädjeämnen.
Om några av dessa människor vill jag gärna berätta.
JACOB GISESSON
Bonden Jacob Gisesson föds omkring 1615-1620 och är son till Gise i Harekullen, Öja Getaskärv. Hit når de efterforskningar om släkten som Axel och Wilhelm Hallberg
gjorde inför ett stort släktmöte den 4 augusti 1957. Gisesson får vi väl räkna som anfader till de flesta öjabor!
PETTER SAMUELSSON
Eftersom detta ska handla om en smedsläkt gör vi ett hopp på mer än 160 år framåt i tiden till 1788. Då föds Petter Samuelsson. Han är torpare på Lilla Hult (söder om Öja Prästgård) tillhörigt Ängaholm. Förutom jordbruket sysslar Petter också med smide och metallgjutning. Han gör bl a arbete åt Kronobergs regemente, han förtenner koppar och reparerar svärd. Petter och hustrun Cajsa Svensdotter får 5 barn, alla födda i Lilla Hult.
Peter dör 1837, endast 49 år gammal, i sviter efter ett överfall tre år tidigare.
ANDERS PETTERSSON
Nu följer vi det tredje barnet, Anders Pettersson (1814-1873). Samma år som fadern avlider gifter sig den 23-årige Anders med den då 40-åriga Maria Elisabeth Jonasdotter från Tolg. De flyttar till byn Härensås efter två år. Där blir Anders smed och gelbgjutare (mässing). Anders gör metallgjutning när Stenholms pappersbruk i Jönköping byggs, liksom när Gransholms Pappersbruk monterar sin pappersmaskin. Anders dör vid 59 års ålder men Maria blir 82 år och dödsorsaken är kallbrand i foten.
CARL-MAGNUS ANDERSSON
Av de båda barnen Carl-Magnus och Anna följer vi Carl-Magnus Andersson (1839-1890). Han går också i faderns fotspår och lär sig smedyrket hos sin far i Härensås. Den 1 april 1859 börjar Carl-Magnus sitt arbete i den nya smedjan i Gransholm.
GRANSHOLMS UTVECKLING
Från att ha varit en av många små byar, som omväxlande ägts av kyrkan, kronan och adeln, inom Öja socken börjar Gransholm få en allt större betydelse. Tack vare sitt läge, där Helige å på en kort sträcka hinner bilda både forsar och fall (höjdskillnaden mellan Helgasjön och Salen är 20 m) blir Gransholm intressant under 1800-talets industrialisering.
Peter Adam Bergius (1758-1826) köper Gransholm 1802 och grundlägger bl.a pappersbruket samt låter uppföra det nuvarande corps de logiet (”Herrgården”).
Gransholm expanderar alltmer under olika ägare och i mitten av 1800-talet, under Johan Wahlqvist (ägare till Wahlqvistska Klädesfabriken i Växjö) sammanförs mjölkvarn, oljeslageri och vadmalsstamp till en byggnad, 1851 byggs ekonomibyggnader för lantbruket, liksom två arbetarbostäder öster om ån (idag ligger där fyra röda hus på en rad) och en smedja längst norrut.
I denna smedja sliter Carl-Magnus mellan ässjan och städet. Sju år senare gifter han sig med den 23-åriga Christina Petersdotter från Ellanda Södregård.
De får 8 barn, sju pojkar och en flicka, Hanna, som dog i tidiga barnaår. Pojkarna, som alltså är min farfar och hans sex bröder, var ADOLF (f 1868), EFRAIM (f 1870), GUSTAF (f 1873), WILHELM (f 1877), GUNNAR (f 1879), FRITHIOF (f 1882) och AXEL (f 1884).
Carl-Magnus blir så småningom smedmästare. De sju pojkarna får tidigt vara med och hjälpa till för att, liksom i alla andra familjer, få så mycket att man kan hålla fattigdomen från dörren. För att hjälpa till med försörjningen får skolbarnen ofta gå i skola varannan vecka och nästa vecka hjälpa till hemma. Pojkarna delade sin tid mellan skolgången hos skolfröken Maria Rask (”Raska-Maria”) i Falkabackastugan i Öja och att dra bälgen i smedjan.
Helt naturligt väljer de sju pojkarna yrken med anknytning till järn och maskiner. Adolf blir reparatör på Gransholms Pappersbruk. Efraim, Axel och Gunnar flyttar till Stockholm och arbetar inom verkstadsindustrin. Wilhelm arbetar i flera europeiska länder för att så småningom bli pappersmästare i Deje, Värmland, och Fritiof blir maskinist på Sydkraft. Min farfar Gustav fortsätter med smedyrket i Gransholm.
GUSTAF HALLBERG
Om min farfars barndoms- och ungdomstid finns nu ingen som kan berätta men av Axels hyllning till honom på hans 50-årsdag 1923 kan man utläsa en del:
”Att äventyr i skog och mark hägrade mer än att hjälpa till hemma med hemmets sysslor, käck och pratsam, skälmsk och skojfrisk samt roade ofta där du var med”.
Ungefär så minns jag också min farfar som jag fick lära känna till hans bortgång då jag är elva år. Glad, utåtriktad, intresserad av människor, dynamisk, driftig och viljestark är mina minnen av farfar.
Gustaf kände emellertid att stugan blir ”för trång” så efter militärtjänsten på Kungliga Kronobergs Regemente på Kronobergshed tar han värvning som volontär under tre år i Norrköping. Men han känner att detta inte är vad han tänkt sig, eller som Axel skriver i hans födelsedagshyllning på 50-årsdagen:
”Det var den militära banan som hägrade för dig, men du lär inte ha funnit den rätta trevnaden uti krigarens granna kläder, ty efter tre år lämnade du krigaryrket och återgick till järnhantverket. Visserligen kom du ej att smida svärden till plogbillar men troligen hyste du denna förbrödringens ädla tanke.”
Vid denna tid byter också de fem bröderna (utom Adolf och Fritiof) sitt efternamn till Hallberg.
Som 21-åring, år 1894, blir Gustaf sin fars och brors efterträdare i den gamla Gransholmssmedjan. ”Du hade säkert mången tung och mödosam dag under dessa nybörjarår”, skriver Axel, ”men ditt glada humör höll säkert tungsintheten borta. Till slägg- och lärpojkar hade du yngre bröder. Jag minns väl denna tid då vi smidde skor åt både häst och oxe, samt förfärdigade en hel del redskap för lantmännens behov”
Vid 22 års ålder gifter sig Gustaf med den jämnåriga Eva Maria Karlsson från Kulladal, Ulriksberg i Växjö. Han flyttar från sin mor och de yngre syskonen till nästa hus, huset närmast smedjan, det som kom att kallas Smedjebacken.
Gustaf och Eva får fem barn: KARL (f 1895, död i blodförgiftning 21 år gammal vid militärutbildningen i Kristianstad), EVY (F 1899), ANNA (f 1902), BIRGER (f 1904), och HELGE (f 1913).
BRÖDERNAS MÅNGÅRIGA BREVVÄXLING
Här slutar uppgifterna som jag hittills kunnat plocka från Axels och Wilhelms släktregister, men till min hjälp har jag nu en mångårig brevväxling mellan Gustaf och Axel. Alla bröderna skriver troget till varandra men breven har försvunnit under årens lopp och kvar finns bara brev från Gustaf till Axel, som Axel, van vid arkivering och katalogisering, har sparat. Breven är en fascinerande läsning och handlar om stort och smått i Gransholm och världen. Här får jag lära känna min farfar, hans bekymmer och glädjeämnen. Han skriver om smedjan, om order och priser på järn. Ofta ber han Axel, som bor i Stockholm, att ta reda på patentansökningar och maskinpriser. Han skriver om familjen och strejken vid bruket, om hotet i världen med de två kommande världskrigen och hur det påverkar alla. I varje brev rapporteras om deras gamla mor, hon har varit sjuk i astma en tid men är nu pigg och kry och bakar kringlor och gör besök i smedjan varje dag som förr.
Mycket handlar det om deras gemensamma intresse för släktforskning och om hur det går framåt med att söka en speciell släktgren.
Ibland kan man läsa om en granne som blivit ormbiten och klarat sig, om besök i staden, om auktioner och kalas och om sångkören som bildats och hur ”Eva, Adolf, Frithiof och Gustav Petersson blifvit styfva sångare”, liksom hur det går med värvningen av nya prenumeranter till tidningen ”Såningsmannen” – ”jag har nu 13 prenumeranter”.
Men breven handlar också om fattigdom och misär, arbetsdagarna i smedjan var långa för att försörja en familj på 7 personer. Han berättar om gemensamma bekanta, om dödsfall och olyckor och om vräkningar av familjer som inte har kunnat betala hyran och får flytta till fattighuset i Djuratorp.
STREJKEN VID GRANSHOLMS PAPPERSBRUK
Den 21 juli 1907 bildas vid Gransholms Pappersbruk en avdelning av Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet med 39 medlemmar.
Smålands Folkblad skriver att ”tillkomsten av en fackförening dör verkade som ”salt i surt öga”. Om man undantar Konga Trämassefabrik torde det inte finas någon industriplats i Kronobergs län där arbetarna varit och äro så uselt avlönade som just Gransholm”.
Fem järnarbetare avskedades därför att de bildat och tillhörde en fackförening, däribland Frithiof och Gustaf. ”Här ser vi tydligt de framtidsutsikter som finns på Gransholm för den som arbetat här i 20 år” skriver Gustaf. Pengabekymmer blandas med oro för hans gamla mor som är sjuk och sängliggande. ”Har nu ej några penningar att gifva henne, men jag går dit morgon och kväll och kokar kaffe, hugger ved och matar hönsen”.
Strejken blir segsliten och bitter och varar i över ett halvår. Först den 12 februari 1908 görs en uppgörelse och livet återgår till det normala igen. Så småningom blir det alltmer att göra i smedjan, med eller utan Brukets försorg och breven blir mer och mer optimistiska. Gustaf och Eva beslutar sig för att bygga ett hus och köper en tomt vid sidan av disponentvillan där ”Saga” snart står klar.
SMEDJAN BRINNER!
Den 2 augusti 1912 inträffar en ny tragedi – smedjan brinner ner. ”Vi väcktes kl 12 i natt af brandsignaler. Eva skriker och jag ser att smedjan står i ljusan låga. Jag ber alla om hjälp för att rädda mina verktyg. Möller slår ut fönsterrutan. I eld och rök kastar vi ut cyklarna. Som du förstår står jag nu på bar backe, mina verktyg voro ej försäkrade. Elden hade uppkommit genom åskan. Mina orderböcker blefvo även innebrända”.
I nästa brev en vecka efter branden: ”Tack broder för bref med penningar i. Nästan hvarje person i socknen har skänkt mig penningar. Har mottagit nära 400 kronor och har fått löfte om mer. Svante Svensson och Emil Andersson har cyklat omkring och fått penningar. Direktör Myhrman 20 kr, Brukspatron 10 kr, Lars Johan i Fotagård 10 kr. Per Magni träffade mor vid kyrkan idag hon fick 10 kr, Reparatören 10 kr, Stinsen i Gemla 10 kr, m fl. En egendomlig sak var att min orderbok fanns i glöden, kolnad, men jag kunde se och skrifva af mina mesta fordringar. Har köpt mig lite verktyd och sett ut en ambult. Vi har satt upp en smedja af brädor, smidesverktyg går bra att begagna, liksom borrmaskinen, spiralborr och en del gängverktyg äro förstörda…”
STEN- OCH STUBBRYTAREN ”HERKULES”
Nu var det för Gustaf med familj att börja på nytt. Tack vare alla hjälpande händer var smedjan snart igång igen, och 1913 blir ett lyckosamt år då Gustaf med okuvlig energi startar att tillverka sin sten- och stubbrytare, eller ”stenkranar” som de i dagligt tal kom att kallas.
Detta var en artikel som låg väl i tiden. Det fanns flera tillverkare av sten- och stubbrytare. Den mest välkända var säkert ”Jätten”.
Nog var det en revolution då man vid sekelskiftet kunde låta utväxlingskraften i några kugghjul ersätta muskelkraft i det tunga arbetet med att befria åkrarna från sten. Om detta skriver bl a Vilhelm Moberg i ”Författaren och hans hembygd”: ”De tusenmila stengärdsgårdarna i Värend är det ståtligaste vittnesbörd jag känner om fädernas strävan. Varje gång jag ser dem läser jag ett stycke svensk, heroisk historia. Dessa stenmurar berättar ett stycke väsentlig folkhistoria av det slag som sällan kommer på tryck. Var och en som själv varit med om att sätta stengärdsgård och vet vad detta arbete är skall här förstå mig. Här är inte frågan om någon himlablå jordromantik.”
Gustaf döper sin ”stenkran” till Herkules, efter smideskonstens gud i den romerska gudasagan, och firman kom också att heta Verkstaden Herkules. Under ca 30 år tillverkades ungefär 30.000 sten- och stubbrytare! Många exemplar gick åt på de otaliga vägbyggena, s.k. AK-arbeten, under 20- och 30-talet (AK-arbeten var motsvarande AMS-arbeten under de svåra åren före och under depressionen). Delar av sten- och stubbrytarna finns nu kvar under våra vägar. Man gav sig inte tid att ta upp de som gått sönder efterhand som vägarna byggdes utan de fick ligga kvar.
På hösten 1913 skriver Gustaf till Axel, nu på sitt nya brevpapper, att ”stenkranen har haft bra framgång, vi har nu gjort ett 50-tal. En firma i Stockholm vill exportera dem och undrar om vi har priskuranter på ryska och tyska! Våra apparater har blifvit kända nu, i synnerhet sedan vi började annonsera i Wexiöbladet och Smålandsposten. Direktör Myhrman ringde upp tidningarna. De lofvade komma med utlåtande i spalt. Smålandsposten kallar oss ”den nya firman i Gransholm”!
I reklambladen från 1915 kan man läsa följande:
”VÄRDEFULL NYHET – STEN- OCH STUBBRYTAREN HERKULES”
”Behofvet af ett billigt och praktiskt redskap för sten- och stubbrytning har länge för såväl skogsägaren som landtbrukaren gjort sig gällande. Åkrar och ängar ligga i stora delar af vårt land översållade af större och mindre stenar som ständigt äro till förargelse och obehag vid jordens bearbetning för sådd, såväl som vid skörd och som förminska åkerarealen med 12 á 15, ja 30 á 40%...
….beaktande alla dessa förhållanden, hvilka vi särskildt i de småländska bygderna haft rika tillfällen att studera, hafva vi efter grundligt studium af saken sökt konstruera en apparat, som skulle kunna blifva såväl landtbrukaren och skogsägaren som nyodlaren till nytta i här berörda afseenden.
Pris:
HERKULES nr 1 med 5 blocktrissor kr 95.00
(Lyfter 7 o. 8.000 kg)
HERKULES nr 2 med 3 blocktrissor kr 90:00
Lyfter 4 o. 5.000 kg)
Detta år, i oktober 1913, föds Gustafs och Evas femte barn, min far Helge Hallberg.
”Som du kanske har hört har det blifvit en medborgare till hos oss. Den lille Herkules är stor och duktig. Han döptes i torsdags till Helge Axel Gunnar. Fröken Stockelberg och Direktören hade erbjudit sig såsom gudmor och gudfar. Ja tiderna förändras” slutar Gustaf sitt brev och minns den bittra fackföreningsstriden sex år tidigare.
Under 1914 handlar breven om uppsvinget i smedjan. ”Wi har mycket bråttom med Herkules, jag har nu 5 arbetare. Sjelf hinner jag inte mycket i smedjan, måste vara ute och ordna med affärer, tänker kanhända att i nästa vecka resa till Kalmar, Oskarshamn och Westervik, kommer också att besöka jernhandlare i Norrland. Har också råkat ut för ett missöde, klippte av venstra handens långfinger i borrmaskinens kuggväxel, men kan nu sköta enklare sysslor.”
Man märker också i breven att omvärlden blir alltmer påtaglig. Första världskriget står för dörren. ”Vårt samtal är nu om dagarna Bondetåget. Prästen har agiterat och från denna socken blir det nu en hel massa folk som skall resa till Stockholm för att begära ökad värnplikt. Brukspatron Stephens dotter på Huseby försöker övertyga en att resa och då skall de betala resan fram och tillbaka för honom”.
Med sin militärtjänst i starkt minne hade Gustaf fått en allt större avsky för militärismen ”om söndag hör vi föredrag i Wexiö af Fabian Månsson om militärfrågan. Två kaptener från Stockholm är med och det blir diskussion. Jag har som sagt inga munterheter att omtala förutom att Frithiof och jag köpt varsin grammofon”, slutar brevet.
1917 börjar breven bli maskinskrivna. ”Jag har köpt en begagnad skrivmaskin för 175 kr och begagna den flitigt om dagarna. Det skadar ej om barnen får lära sig lite. Du kommer väl ihåg vad Görans Masse sade, att konsten är ej tung att bära”.
Det finns bara ett brev från krigsåren och det handlar mest om att ”det blifvit svårare för oss alla att skaffa lifsförnödenheter. Mor har ett kilo smör och lite fläsk. Hoppas att Axel på Grönaberg ska kunna lämna något”.
1920 dör så gamla mor Christina i ”Mitterstuan” men därifrån och under hela 20-talet finns inga brev bevarade men eftersom verksamheten med sten- och stubbrytarna gick allt bättre hade Gustaf säkert många funderingar i det tysta på att utvidga verksamheten. Kanske tittade han lite extra på de stora obebyggda områdena längs vägen mellan Öja och Gemla. Norr om Öja låg bara ett fåtal hus och bondgårdar.
Men däremellan drabbades Gustaf och Eva av sjukdomar. Gustaf är ofta sjuk av värk och Eva hade hela livet kämpat med den astma som ändade hennes liv hösten 1934.
NYA SMEDJEBACKEN PLANERAS
Innan dess hade emellertid Gustaf och Eva på våren 1934 hunnit köpa ”ett jordområde, som vid laga skiftet med Öpestorps by i Öja socken år 1858 uttagits till gemensamt grustag, beläget på hemmansägare Magni Johanson 3/16 mantal Öpestorp Södregård…” står det i köpekontraktet, som är undertecknat av ett 20-tal personer som alla var ägare till denna samfällighet. Efterhand köptes fler områden till och heter idag Öpestorp 13:1. Här börjar nu Gustaf planera för den nya Smedjebacken (med nuvarande adress Gransholmsvägen 80) tillsammans med sönerna Birger och Helge. Döttrarna Evy och Anna var redan utflugna men bosatta i Öja, Evy hade gift sig med Albert Lindén och Anna med Hervid Ekström).
I första hand gäller det att bygga en ny, större och mera tidsenlig smedja som dessutom skulle utökas med en mekanisk verkstadsavdelning. Glädjande nog så har jag haft möjlighet att kunna fråga en person som var med under denna tid!
GUSTAV SJÖHOLM BERÄTTAR:
Gustav Sjöholm, som föddes 1905, hade sitt första arbete på smedjan i Huseby. Där arbetade han från 16 års ålder i 8 år. Han arbetade också på smedjan i Ålshult och på sågen i Huseby. På Huseby hade han 3:25/dag och arbetstiden var måndag-lördag 07.00-18.30.
1932 såg Gustav Sjöholm en annons i tidningen om en plats som smed på Verkstaden Herkules i Gransholm. Där fanns dessutom en fjäderhammare, något som han gärna ville lära sig att använda. (en fjäderhammare formade det varma järnstycket, styrd av smeden via en fotpedal och ersatte i någon mån arbetet vid städet). Dessutom erbjöds det 4 kr/dag och en något kortare arbetstid, måndag-fredag 07.00-17.00 och lördagar 07.00-12.45.
Första året bodde Gustav Sjöholm kvar på Huseby och cyklade varje dag den dryga milen till Gransholm innan han bosatte sig i Gransholm.
De två första åren arbetade han i den gamla smedjan, som var mörk, trång och mycket otidsenlig.
DEN NYA SMEDJAN I ÖJA
Gustav Sjöholm är med och bygger den nya smedjan som står klar 1934, en vitkalkad och murad byggnad på 10 x 25 m och med många fönster som släpper in ljus från alla håll. Annars var det en tanke hos smeder att mörkret i smedjan gjorde det lättare att se om järnet hade rätt temperatur och rätt ”smidesfärg”.
Alla maskiner, bl a borrmaskin och pelarborrmaskin, flyttas från gamla smedjan och en del,
bl a en svarv, sax/stans och fjäderhammare, köps till. Maskinerna drivs med remdrift via en axel som går längs med hela smedjan och verkstadsdelens längd. Drivkraften kom först från en gammal International motor, som startas med bensin och drivs med fotogen. Så småningom ersätts driften med en elektrisk motor som används än i dag.
Gustav Sjöholm slutar ”hos Hallbergs” 1936 för att börja på bröderna Sandbergs Gjuteri i Gemla.
Strax därefter börjar Gustaf planera och bygga en ny villa på den bergknalle som ligger norr om smedjan. Det blir ett omfattande sprängnings- och stenläggningsarbete som föregår husbygget. Detta kraftprov genomförs av stenhuggarbröderna Karl-Axel och Adolf Gustavsson från Sjumannalid tillsammans med Erik Lindgren. ”Ja, stenarna följer en i graven”, skriver Gustaf till Axel, ”men när en väl är i selen är det bäst att dra…”
Gustaf köper Lessebo gamla Folkets Hus, som skulle rivas till förmån för en större byggnad. Villan byggs av detta timmer, men i den moderna och rådande stilen som kommit i ropet på Stockholmsutställningen 1930 – funktionalismen. Funkishuset på Smedjebacken fick dock överta Folkets Hus småspröjsade fönster, ett stilbrott som är ganska charmigt!
Huset ”Saga” i Gransholm säljs till August Gustavsson, vår trogne medarbetare i smedjan från 30-talet och 25 år framåt.
1938 kan Gustaf, Helge och Birger flytta in och fyra år senare min mor Hanna, då mina föräldrar gifter sig.
HEMBYGDSMUSEET LILLASTUGAN
Gustaf är mycket hembygdsintresserad och samlar gärna på gamla ting liksom berättelser, historier och upplevelser från gamla tider. Han är också med i grundandet av Öja Hembygds- och Kulturminnesförening.
1942 köper han torpstället Ängsjö, en 200-årig ryggåsstuga från Ängaholms Fideikommiss för 175 kr. Den flyttas till Smedjebackens trädgård (uppfördes dock något kortare och lägre) för att användas till hembygdsmuseum. I ”Lillastugan”, som vi alltid kallat den, samlades gamla bruksting från flera århundraden under årens lopp. Lillastugan har besökts av Öja/Gemlas alla generationer skolbarn och människor från alla hörn, en välfylld gästbok berättar om detta.

CYKLARNA ”HÖGHJULINGARNA”
Något som roat många är Gustafs gamla cyklar, de s k höghjulingarna med ett stort (1 ½ m i diameter) framhjul och ett litet bakhjul.
Sitt livs första cykel gör Gustaf i tonåren av mor Christinas gamla spinnrockshjul eftersom han inte hade pengar att köpa järn för. Det är den första cykeln i trakten och den väckte stor förvåning. Tyvärr hade några nyfikna pojkar velat provcykla den på natten så nästa morgon låg den i bitar…
1890 gjorde han tillsammans med bröderna ett nytt försök, den stora höghjulingen i järn. ”Men far var sträng så vi smidde den på nätterna, för på dagarna skulle vi utföra nyttigt arbete. Men på volontärskolan i Norrköping 1892 hade en av officerarna lånat en träcykel och jag var den ende vid regementet som kunde cykla på den, för på min höghjuling hemma cyklade jag både till Alvesta och Kronobergshed”, berättar Gustaf.
1946 gör Gustaf den andra, något mindre, höghjulingen i trä.
I smedjan finns också en något modernare cykel, som Gustaf köpt av en förbipasserande luffare. Cykeln, som förmodligen är fransk, saknar helt kedja och drivs istället av en kardan!
ERIK LINDGREN BERÄTTAR:
Jag har också haft möjlighet att få samtala med Erik Lindgren som arbetade i smedjan 1946-1951. Erik Lindgren föddes 1911 på Djuratorpstorp (Mulavad) i Öja. Som pojke fick han ofta köra med sin fars häst till Gransholm och hämta sten- och stubbrytare och sparkstöttingar, som också tillverkades här, till järnvägsstationen i Gemla.
På sitt första arbete som stenhuggare fick han lära sig slipa verktyg, vilket så småningom ledde till smedyrket och ett arbete på Bergs Smide i Gemla. Erik Lindgren fick erbjudande om att börja hos Hallbergs, vilket gick bra för Gustaf Hallberg och Karl Berg hjälpte ofta varandra med arbetskraft. Om det inte fanns tillräckligt med arbete i den ena smedjan så behövdes kanske någon skicklig hantverkare i den andra.
Under de fem år som Erik Lindgren arbetade i Hallbergs smedja ansvarade han för allt smidesarbete vid ässja, fjäderhammare, stans och sax.
ÅTER TILL MÄSSING
1948 lämnar Gustaf över verksamheten till sönerna Helge och Birger. Men han trappar inte ner sin verksamhet för det. Dagligen hjälper han till i verkstaden . Men han börjar alltmer tillverka ting i mässing. (En ljuskrona och två ljusstakar finns f ö i Öja kyrka). Fast han inte göt i mässing som hans farfar och farfars far gjort så förfärdigade han vackra mässingsljusstakar, lampkronor, kandelabrar och statyetter.
När jag växte upp var farfar Gustaf över 80 år. Men jag minns att han brukade fylla väskan med sina alster och kanske besöka sina gamla järnhandelskunder över hela landet på en ny försäljningsresa. Eller så satte han sig på cykeln till Gemla och tog tåget till Växjö. Han slog sig alltid orädd i samtal med alla och hans ljusstakar såldes snabbt, kanske redan på tåget, eller på ett café där han började samtala med en bordsgranne. Eller på lasarettet där efter hälsoundersökningen läkaren eller sjuksköterskan köpte en pjäs. Han kom alltid hem med tom väska och satte sig för att tillverka nytt.

SLIPSTENSSTÄLLNINGARNA – EN NY TILLVERKNING
Sten- och stubbrytarna började alltmer spela ut sin roll och ersattes av modernare teknik efter andra världskriget. Nya produkter blir istället stocksaxar i olika former och slipstensställningar, dels i större modell med motor och en mindre modell med vev och trampa. När min farfar Gustaf dör 1963 köper min far Helge ut Birger från firman och fastigheten och fortsätter att utveckla slipstensställningen. Helge fortsätter ensam tillverkningen då hans gode vän och medarbetare August Gustavsson pensionerat sig i slutet av 50-talet, fram till 1976 då Helge också tog ut sin välbehövliga pension efter att ha arbetat sedan han som 7-åring fick börja med att dra bälgen i den gamla gransholmssmedjan.
ETT MUSEM I SMEDJAN
Någon sjätte generation av smeder blev det inte! Nu är denna mångtusenåriga yrkeskonst på väg att försvinna och maskinerna har tagit över smedens hantverksskicklighet. Likaså finns det idag inte många gamla smedjemiljöer kvar som är lämnade helt orörda.
Även den mekaniska verkstaden är idag museal med sina maskiner från 10-, 20-, och 30-talet. Istället för att använda ”sme-nyporna” vid städet får min roll bli att försöka förvalta denna unika miljö för framtiden.
Jag hoppas att alla som har intresse för gamla ting och gamla miljöer alltid ska känna sig välkomna att titta in i smedjan, verkstaden och Lillastugan på Smedjebacken!
”Bälgen blåste och blästern ljungade
kvävande hetta ur ässjorna slog
svettiga, sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog”
(Ur ”Den gamla goda tiden” av Gustaf Fröding)

KÄLLOR OCH LITTERATUR
Släktregister över Gisessonsläkten - sammanställd av Axel och Wilhelm Hallberg Brevsamling 1905-1946 - Gustaf Hallbergs brev till Axel Hallberg
Köpehandlingar 1934 för Smedjebacken Öpestorp 13:1
Hyllningstal vid Gustaf Hallbergs 50-årsdag 1923
Reklambroschyrer för Verkstaden Herkules
Gransholms Bruk - P G Vejde 1952
Kronobergssmeder under 100 år – Gunnel Holmér, Smålands Museum
Berättelser ur min lefnad – Vilhelm Moberg
Den gamla goda tiden – dikt av Gustaf Fröding
Intervju med Gustav Sjöholm
Intervju med Erik Lindgren

Övrig litteratur:
”STENMINNEN - De småländska stenmurarna – ett kulturarv”
Läs den fantastiska berättelsen om de småländska stenmurarnas historia.
Boken är gjord av Ida Andersen (text) och Åsa Nyhlén (foto)
Utgiven 2007 i Växjö. Andra upplagan utgiven 2010.


ÖJA SOCKEN – VÄXJÖ KOMMUN I SÖDRA SMÅLAND
Öja socken består av åtta byar, alla längs med den slingrande Helige å/Mörrumsån. Från norr till söder: Gemla, Getaskärv, Öpestorp, Öja, Gransholm, Ellanda, Usteryd och Törnåkra.
Öja är kyrkbyn och har gett socknen dess namn. I Gransholm fanns på sin tid den största industrin, Gransholms Papperbruk. Allt sedan järnvägen drogs genom den lilla bondbyn Gemla 1865 blev detta socknens huvudort.

Gemlabladet