ÅRYD MANUFAKTURSMEDJA
K. A. BERGS REDSKAPSFABRIK
GEMLA JÄRN AB
HAMMARVERKEN AB
AB GEMLA – SLÖJD
Sammandrag av historik av K. A. Berg 1968 – 1970.
Nyinskrivning av KA:s barnbarn Emma Berg 2004
med tillägg av Hans Berg.
Komplettering med kursiv stil med tillägg av berättelser
av anställda och ytterligare uppgifter om företagen.
Sammanställd av Yngve Gustavsson 2010.
Smedsläkten Berg hade smedtraditioner nio generationer tillbaka och finns vid Dräcke Bruk i Norbergs bergslag. År 1756 fick Anders Persson Berg följa med fiskalen vid amiralitetet, Matthias Brock från Dalarna till Sävsjöström i Småland. Fallen i Alsterån hade hög fallhöjd och bra flöde. Anders blev 1764 hammarsmedmästare i Sävsjöström men samma år dog den driftige Brock och företaget gick i konkurs. Anders tog nu de två äldsta sönerna, Johan och Petter med sig och Johan blev direkt anställd som mäster på Hörle Bruk strax norr om Värnamo. Petter och hans far gick till Nissafors och omnämndes där 1790 som mästersvenner. Anders hade ytterligare en son som hette Anders, född 1769, och även han blev smed och fick en son, Isac Berg, som utbildade sig till knippsmed. Han var gesäll på Lessebo och 1820 fick han anställning som mästersmed på Stenfors Bruk i Tingsås. Under 1830-talet köpte F H Kockum och J L Ascan in sig i Stenfors som då delades. Kockum fick Konga och Örmo medan Aschan behöll Lessebo, Åryd m fl bruk. Här fick Isacs son Carl Johan anställning som smedbas 1843 och under nödåren 1868-69 fick CJ som han kallades börja hyra smedjan i Åryd. Smedjan hade byggts ca 1750 och drevs av ett överfallshjul fram till 1916 då det blev elektrifierat i Åryd. CJ hade många barn men tiderna blev svåra (”bruksdöden”) och då utvandrade samtliga barn utom ett, KA:s far Frans Berg, född 1852, till Amerika. Frans drev Åryd Manufaktursmedja som gjorde redskap och åderbillar. Frans och Christina fick sju barn varav KA var yngst född 1905.
1.
Den 11 november 1918 upphörde första världskriget. De rätt goda tiderna inom stålbranchen höll på till 1922 då stålpriserna halverades på en gång. Varorna blev värda så lite att företaget som startade 1868 i Åryd gick i konkurs. Elektrifieringen av smedjan i Åryd fick de själva bekosta och det bidrog till katastrofen. På den tiden tog kronofogden allt; kläder, möbler, silver och bankböcker. Bergsfamiljen blev helt bankrutt. Frans Berg avled 1921.
Företaget återstartade med KA:s äldre bror Claes som ansvarig men det blev en andra konkurs 1926.
KA hade planer på att starta med smide men han var inte myndig (21 år) och hade inte gjort värnplikten. Sista natten före inryckningen funderade han på hur han skulle förverkliga sin plan. Han hade två tior till rök och kaffe första veckan. ”Ta den ena tian och sätt in en annons i Smålandsposten efter en ledig lokal”skriver KA. ”Med den andra tian och en ½ liter renat tog vi nästa dag tåget till Växjö och infann oss alla tre vid I11 där jag blev utvald till signalist. Signalkompaniet var avsett för skollärare, studenter och liknande och den kategorin var jag särskilt immun mot varför jag första dagen bestämde mig för att bli en särling och på kompaniet kunde det ju faktiskt uppstå ett behov av en salig dumbom”.
Efter att varit ”utklädd” i tio dagar fick jag min första söndagspermission och åkte hem till Åryd. Claes talade om att jag hade ett stort brev från Smålandsposten och där fanns åtskilliga svar. Vi läste, gallrade och läste omigen, men valde svaret från Gemla, där Claes en gång varit och därför kände till något.
Det gamla gjuteriet i Gemla hade stått oanvänt i sex år efter en konkurs. Strax före midsommar skrevs kontrakt med Owe Johansson (senare Öjert) om arrende av gjuterilokalerna och bostadshuset Sandhem.
Nu gällde det att bli fri från militärtjänsten. KA lämnade in en lång välmotiverad skrivelse om försörjning av fyra familjer (smedernas i Åryd) plus min egen mor. Kompanichefen var en svårflörtad herre och pappret blev liggande. ”I detta läge trädde tydligen vår Herre in för kapten Belfrage och ett par herrar hade varit på fest och tog ”kröken” vid Kampabron för sent och flög ut i geografin”. Lasarettet tog hand om kompanichefen och han ersattes av ”Kisse” Baumgarten som var förstående och tog skrivelsen till översten. Torsdagen den 8 juli 1926 tog KA farväl av I 11 och kunde gå ut som civil.
Överum hade efter konkursen köpt maskinerna i Åryd. KA hade köpt tillbaka två lufthammare, en hejare och en klippmaskin samt hade tidigare två pressar och fredag och lördag lastades maskinerna på en järnvägsvagn.
”Måndagen den 12 juli 1926 kom detta cirkuslass på järnväg till Gemla samtidigt med mig själv och tre smeder” skriver KA.
Järnvägsvagnarna kördes fram och lastades av på vägövergången och rullades sedan fram till gamla gjuteriet.
Det gamla gjuteriet hade stått oanvänt i sex år och hade lämnats precis som det varit efter sista gjutningen, vilket gav storstädning som första uppgiften. Grunder grävdes och göts och allt ställdes upp lämpligt för smidesproduktion. Inventarierna som var kvar köpte KA till bra skrotpris och sålde sedan vidare till Stenbergs i Lindås.
Andra veckan i augusti dånade smideshamrarna igång för första gången i Gemla. Hittills hade det gått bra med både militärtjänst och start av egen rörelse, även om jag fick ”stå under förmyndare (mor Kristina)” till den 14 augusti skriver KA.
Vad vi kunde framställa med det maskineri vi hade var potatishackor, stålspett, hakgångjärn och flåhackor. Nu gällde det att ta upp nya projekt och ompröva sådant som tidigare ratats som olönsamt.
2.
På hösten tyckte min svåger Marcus att jag skulle ta ett banklån på 1200 kronor och jag besökte Sydbanken med tre borgensmän. Direktören ville helst ha fyra och då frågade KA om grosshandlare Köpniwsky duger och fick svaret att ”hans namn gäller ensamt.” Köpniwsky skrev på och jag fick lånet. Året efter visade det sig att hans namn var sämst och direktören fick lämna banken på grund av för dåliga informationer.
Så gick 1926 och 1927 började med att jag obesett genom Claes köpte en skrotad stukmaskin från Överum, museiföremål från 1800-talet. Den kunde användas för harvpinnar som då var en artikel.
På nyåret ringde Söderberg & Haaks Göteborgskontor, vilka var den störste spettkunden – vagnslastköpare. De hade åt en kund felbeställt järn i en onormal dimension och ville inte få kritik av huvudkontoret. Vad kan ni göra av detta var frågan?
KA funderade och sände prov på en potatishacka med ögla. Vi skulle få smida upp hala partiet till hackor men vi saknade press för ögat. Det blev flytande tillverkning av potatishackor den vintern. Gustav på Stenkulla var hantlangare och lämnade ämnet till en hammare som breddade och nästa hammare som spetsade. Potatishackorna gav mycket arbete detta år.
På hösten kom en resande från en maskinfirma i Göteborg. Jag behövde ingenting utom en begagnad smidespress och förklarade utseendet. ”Har jag inre sett en sådan?” sa resanden och ringde firman. ”Jo på måndag skall det rivas ut en på Nordiska Kullagerfabriken”. Pris 2500 kr. ”Sänd pressen”. Med spänning tittade jag på bitarna när den kom. Öhrn konstruerade kopplingen, grund grävdes och göts.
Trädgårdsredskapen ökade och en käppsvarv i kvarnen på Holmen tog fram skaften. Ragnar Svensson anställdes och han skulle övas upp till hammarsmed, Gustav ”Massagösse” Karlsson blev slipare och Sture Lindqvist målare.
Den våren var styrkan 10 man och följdes snart av nr 11 Eric Svensson. Smedjan byggdes ut igen sedan nr 12 Toffelmakaren lämnat sina tofflor, klockor o dyl. hemmajobb. Han var duglig till allt och började med denna ombyggnad med en såg och en yxa. Mer behövde inte den karlen för att göra ett användbart bygge.
En kipphyvel inköptes 1928 och detta år anställdes Ragnar Gustafsson och han fick börja i branschen med att hyvla verktyg.
Det var denna höst amerikanska börsen slog i botten och därmed började den lågkonjuktur som kom hit nästa år. ”Det gick bara inte sälja. Jag tror inte ens man skulle kunnat ge bort något”. Krister Karlsson anställdes 1929 efter att några år varit i Norrahammar och företaget hade nu 19 anställda.
KA fick kontakt med KF (Kooperativa Förbundet) och de sålde en del produkter. Grossisterna gillade inte KF, dess politik m.m. och skällde ut KA men det var ju nödvändigt sälja så de fick tiga.
3.
Söndagen före jul 1930 fanns endast en order inne på isbillar för leverans i januari. En affärskontakt i Stockholm ringde och talade om att ”AK (Arbetslöshetskommissionen) skall sätta igång arbeten och jag har fått deras nettopriser. Jag har goda försänkningar och vet om deras inköp.”
Det fanns inte mycket att hämta. En sista chans: jag sammankallade smederna och vi hade det första verkliga företagssammanträdet vid salsbordet mitt i julferierna. Var de med på en offensiv i sista minuten: alla ackord sänks med 10 % i hopp om större serier och arbete.
Svar före kl 14. Det var tryckt stämning, men ombuden kom tillbaka och vi kom överens om detta försök. Redan samma eftermiddag hade jag första ordern och vidare följde till och med nyårsafton och året kunde börja i full fart. Detta slog väl ut och det blev mycket arbete till AK. De efterfrågade en slägga som höll och efter stålanalyser och tillsammans med Uddeholm fick KA fram ett tåligt ventilstål som kunde härdas av borrsmederna vid AK:s olika arbetsplatser.
Skottkärrorna med trähäck användes av AK men Bergs tog 1928 fram en kärra med plåthäck och den såldes bra. AK köpte många hundra första året sedan blev det lika många tillverkare ute i bygderna när de sett plåtkärran och träkärrorna gick till historien.
”Broder Claes hade fått ta revansch på Norrahammars utspel i 1925 års maktspel och som Överums representant fått köpa och lägga ned Norrahammars plogtillverkning.”
Smedjan byggdes till på längden och två järnvägsvagnar utan hjul inköptes i Vislanda och detta blev verkstad för skaftning och målning.
”Bankaffärerna hade Bergs i Skandinaviska banken som då erbjöd KA att köpa Torps Bruk men det var, kanske tyvärr, för mycket investerat i Gemla och jag avstod.”
”Jag var på väg att gifta mig och var ensam till allt arbete: försäljare, inköpare och skrivare av order, adresslappar, fraktsedlar, fakturor, växlar, avlöningar och Gud vet allt”
Varje kväll skrevs, fakturor, växlar och offerter. Utbetalningar på fredagen och bokföring på lördagseftermiddagen eller söndagen.
Vägbyggnadsruschen fortsatte 1931-32-33. Vi gifte oss 1932 och 1933 dog mor, som under många år följt företaget i såväl med- som motvindar.
Konkurrenterna gjorde försök att få bort oss och använde simpla metoder men marknaden var i stigande på anläggningsfronten men järnhandelns andel var till slut endast 20 %. Järnhandeln tog aldrig upp en nyhet och anställa resande med normal kostnad var utom räckhåll.
Den gamle järnhandlaren Theoder Andersson från Växjö, vilken på sin tid förlorade sina pengar på fallet vid Holmen, var en gammal typisk smålänning som kunde lite av varje och en idémakare. Han hade gjort en del här i förbättringar; nithammare, skaftfräs, automatisk kolmatning på ugnarna. Han hade en gammal T-Ford med regnkappa och påsatta sidoskydd. På hösten fick han göra sin första resa med några prover, kataloger och orderbok I början tyckte järnhandlarna att han var en rolig typ, men då de fick del av hans erfarenhet inom olika yrken blev han på många ställen välsedd och hade möjlighet att plocka fram nya modeller. Han reste fram till 1945 och sålde över hela landet, men kom aldrig riktigt in i södra Skåne. Det visade sig att de ville köpa av skånska grossister. Vi bytte sedan etikett och kallade sedan bethackan antingen Skånehackan eller Garden Tools så att inte en smålänning anades ligga bakom och sedan gick det bra att sälja.
4.
Direktförsäljningen kom igång bra och det kompenserade det som tappades bort på reservarbeten i AK:s regi. Krügerkraschen tonade fort bort när nationalsocialisterna med Hitler i topp kom till makten i Tyskland. Detta medförde ökad efterfrågan och jordbruket liksom skogen var framåt.
Fastigheten köptes 1932 och allt var i ursprungsskick med undantag för de tillbyggen som gjorts, men det saknades vatten och avlopp och annat som fick tas fram för hand. En lärling anställdes på kontoret, Olle Thornell. 30 man var i arbete, därav en snickare och en grovarbetare som på spilltid reparerade och beredde mark.
Ragnar Gustafsson: I mitten av 1930-talet var Karl Fritz hemma från Amerika. Han var grov- och byggnadsarbetare och han grävde för grund utanför den befintliga smedjan och hjälpte till att bygga nya lokaler utanför de gamla. Under tiden pågick produktionen och när bygget var klart revs den gamla invändiga byggnaden.
Tomten med smedjan låg på ett berg som brant sluttade åt alla håll. Fyllmaterial kom ständigt fram av slagg från kolugnarna, men på tre sidor måste det byggas ”den kinesiska muren” i tomtgränsen, som skulle hålla fyllmassorna på egen tomt.
År 1937 började lönerörelserna som följd av den fulla sysselsättningen, vilken varit begränsad i nästan 20 år. Här fanns ingen fackförening. Ragnar Gustafsson blev förman detta år.
Jag var på Öland i två veckor, första semestern som förekommit i mitt liv. När jag kom hem märkte jag en osedvanlig perfekthet i effektiv tid. Alla satte igång på slaget, inget slut före rast och bra takt. En märkbar förändring. Verkmästaren Ragnar som varit hemma hela tiden hade inte märkt något, man jag fick en aning och blev medlem i Verkstadsföreningen. Aningen besannades och efter en månad kom Växjöavdelningen (metallarbetarna) med ett avtalsförslag ”för att läsa vidare.” Det blev lite diskussioner, men sedan accepterades avtalet.
Det var detta år som jag kom över massor av rälsskrot i Växjö sågat i 300 mm längder, vilka varmklipptes och användes för smide.
Hösten 1938 köptes 150 ton stål vid Smedjebacken för 17,5 öre/kg ett pris som stått fast sedan 1920-talet. Inom några månader hade priset stigit till 38 öre kg. Nu hade det kapade rälsskrotet gått upp i pris, men hela räler var fortfarande billiga som skrot. Öhrn konstruerade en ramsåg med två klingor som skötte sig själv och nickade på dag och natt och sågade räls på längden. År 1938 började vi med brandskyddsyxorna. Min stockholmsförbindelse, Erik Eliasson, hade fått nys om en ny kommunal lag som utarbetats om krav på yxa i fastigheterna.
Ett prov handtillverkades. Med järnhandelspålägget kostade yxan 12 kr men Eliasson ringde runt och sålde vår yxa för 4.50 och vi satte igång en produktion som blev huvudproduktionen under ett år framåt. Pressen fick fram 300 färdiga yxor per dag (två man), slipning och härdning samma antal liksom skaftning, målning och packning. Till sommaren 1939 hade det gått ut 80 000 brandyxor och då började en kund köpa yxan för Norges beredskap.
Ingen trodde på krig men i september 1939 var det verklighet. I april 1940 gick tyskarna in i Norge och ett parti yxor, 1200 st, stoppades vid gränsen. Själv fick jag inkallelse och måste in till Växjö och se om det var fel. Innan jag gick sa jag till Olle:” Skulle någon fråga på yxor så försök sälja de vi får tillbaka från Norge.” Min inkallelse var felnoterad och när jag kom hem satt Olle vid telefon med ett långt papper fullskrivet med namn. Hela dagen hade grossister och järnhandlare ringt och frågat om vi hade yxor. Han sålde den dagen 25 000 per telefon.
År 1939 började vi bygga kontoret, till vilket vi året innan själva gjort slaggtegel. Det var en högtidsdag när vi flyttade in. Jag kunde köpa bil, en liten Fiat som sedan försågs med gengas och fick skjutas på i uppförsbackarna.
5.
Vid denna tid tillverkade Bergs sparkstöttingar och en grabb i Gemla åkte på en med bara en med.Kanske var detta en prototyp?
1940 var ett frågande år. Alla trodde att med de resurser som fanns så skulle kriget inte vara länge. Exportindustrierna fick slå igen och inkallelserna bromsade. För vår del räckte lagerresurserna till. Brännoljan försvann och kol ransonerades. Sommarbostaden i Usteryd köptes och kom det året med i bilden.
År 1941 började industrikommisionen genomföra planhushållningen och oljor, järn och andra förnödenheter sattes under kontroll, men tack vare leveranser till SJ, Televerket och Armén kunde driften gå ostörd.
Vi var strandsatta på skaft, enär skaftfabrikanterna i huvudsak arbetade för leveranser till staten. Då jag på en auktion skulle skaffa en fräs blev följden att för ett efterbud på något över 4000 fick vi hela anläggningen med sågar, svarvar, fräsar, halvfabrikat, färdiga varor, inneliggande order samt att verkmästaren medföljde.
Några maskiner sattes genast upp i nuvarande lunchrummet, men det var ju en liten lokal. Köpte jord av Bolsgård, mossen väster om smedjan och öster om bäcken från Barnagöl. En gammal ladugård i Usteryd inköptes och blev till lokaler för snickeriet med torkanläggning. Auktionen var i augusti och till jul var allt byggt, monterat och körklart och folk kunde skaffas.
Karl Nilsson, son till liesmeden Johan Nilsson berättar: Sommaren 1941 cyklade Johan Nilsson och Karl Nilsson en sträcka på ca 12 mil från Arnåsholm i trakten av Gislaved och Smålandsstenar för samråd med KA om liesmide.
Det blev rådslag om lokaler, maskiner och bostäder till personalen. På eftermiddagen cyklade Johan och Kalle vidare till fru Blad i Usteryd, som ordnade mat och husrum för natten. Nästa dag, söndag, blev det cykeltur tillbaka hem för smederna.
Liesmidet hade kommit in i bilden1937 med förfrågningar på grund av eldsvåda och uppsagda kontrakt på lokaler. KA fick från Kristinehamn ritningar till hammare och två tillverkades hos Öhrns. Till liar kunde man få både stål och kol, det var ett redskap för försörjningen.
Åren 1941-42 uppfördes fastigheten Hammarverken AB på östra sidan av landsvägen och här blev det liesmedja, hejaravdelning för rostfritt, galvanisering och tillverkning av dockhuvuden.
År 1943 kom smedfamiljen Nilsson från Arnåsholm till Gemla och lietillverkningen startade.
Ytterligare en liesmed kom och bosatte sig på Bergshamra
Det var intressant att se hur skickligt liesmederna av en stålstycke på ca 10 cm genom vällning (sammansmältning) av ytterligare en stålbit fick rätt kvalitet och dessa sedan kunde smidas ut till en lie som härdades och slipades och blev vass för slåtter.
I Hammarverkens hejaravdelning pressades rostfria matbestick och pincetter och smidda stämjärn och tänger huvudsakligen för export till Argentina. Denna export slutade tvärt vid årsskiftet 1950 – 51.
Södra delen av de nya lokalerna disponerades av K. H. Karlsson ”Kalle Smed” som flyttade sin rörelse från andra sidan vägen.
6.
Gamla smedjan byggdes åren 1941 – 42 ut 12 meter, boningshuset Sandhem inreddes på andra våningen och Berghamra uppfördes som bostad åt verkmästare och ytterligare en familj. Allt byggdes utan upplåning och med eget folk.
Vi hade t.ex. haft skäror med i katalogen och sålt något 100-tal om året. Sommaren 1943 var skörden dålig och vass och lövtäckt förordades till kreatursfoder. Som enda tillverkare i landet blev det 5000 skäror den sommaren.
I snickeriet gjorde vi skaft av rent virke och svarvgods av resten; allt ifrån cigarettmunstycken, kulor, hjul, spelpjäser och penselskaft. Smidet producerade borrhammare, fyllhammare, potatishackor och trädgårdsredskap. Mycket tid fick ägnas ät Prisnämnd och Industrikommission.
1945 blev det år då metallarbetarstrejken kom och varade under fem månader.
Svarvavdelningen avvecklades och träavdelningen, AB Gemla-Slöjd; fortsatte med peda-gogiska leksaker och butik i Stockholm.
Omkring 1946 köptes den gamla militärmatsalen ”Vita Hästen”, som under kriget byggts vid Getaskärv Norregård, och den flyttades till en tomt norr om Hammarverken. Den drevs av Bergs och blev nu Gemlas dominerande matservering med många matgäster och lokalen hyrdes även ut till kalas och fester.
Det blev elransonering, troligen 1948 eller 1949, och i ”Kalle Smeds” gamla smedja monterades ett elverk in bestående av en råoljemotor med generator för att köras en vecka i månaden och därmed störde inte ransoneringen produktionen.
Under krigsåren kom många skickliga yrkesmänniskor som invandrare och fick anställning i smidestillverkningen. Till Gemla kom de bl a från Ryssland, Tyskland, Italien och Österrike.
Gemla Järn AB bildades omkring 1960 som kompanjonskap 50% - 50% för att bygga större jordbruksredskap Senare ändrades Gemla Järn till KA Bergs Smide AB och Bengt tog över den tidigare kompanjonens andel.
En stor köpare i redskapssmidet var vägförvaltningarna, som under några år köpte 30 % av tillverkningen, men slutade utan varsel då mekaniseringen och asfaltvägarna började.
AB Gemla-Slöjd avvecklades 1952-53 och samtidigt slutade Bergs att driva matserveringen ”Vita Hästen” som sedan fortsatte vidare i ny regi.
Inflationen 1945 – 1955 fordrade upplåning av kapital och att förnya tillverkningen.
År 1955 minskade jordbrukets och skogens behov av verktyg eller sinade helt bort på grund av mekaniseringen och nya objekt söktes med ljus och lykta. Ställningen som underleverantör till andra industrier kom in i bilden. Vi hade tidigare haft dålig utrustning, men under den tillgång till begagnade maskiner som uppstod, skapades förutsättningar för en breddad tillverkning i smide med precision.
Utrustning fanns, kunder hägrade, men lokaliteterna räckte inte och kalla handen vinkade när det gällde lån. Än en gång fick gammal räls utgöra stommen i den nya smedja som skulle bli försöket för framtiden.
1970-talet började med finanskris med rekordhöga priser och löneökningar 1974. Sedan oljekris och år 1976 en kalldusch, plötsligt stod man utan order.
Och mitt i allt samman hade en ny fabrik byggts med matsal, sjukrum, duschar och kontor. Egna produkter som patenterats under 1970-talet började tillverkas men tiden var allt för knapp för att hinna sälja dem internationellt. Gunnebo Bruk kunde köpa företaget för en spottstyver. Familjeföretag kan ha syskon i ledningen men det kan inte ett stort företag ha så vi bröder skildes åt efter ett antal roliga men också tuffa år. I dag är fabrikens krokar ute på världsmarknaden.
K. A. Bergs Epilog på kommande sidor avslutar historiken.
7.
Epilog.
Själv fick jag vara verksam 1968, då 100-årstiden avslutades och tre generationer gjort sitt. Hur länge Bengt varit med kan inte direkt fixeras. Han har som jag vuxit upp bland järn och sotiga smeder och tiden från 1957 har han själv färska minnen av rörande allt som sig i denna rörelse tilldragit.
Ett nytt årtionde börjar. Gamla problem i nya förklädnader kommer. Förhållanden som inte prövats kommer att prövas och som varje årtionde från 1850 haft sin lukt av att en ny tid är på gång, kommer även detta årtionde att lukta ännu skarpare av en svepande ny förändringarnas tid, som fortsätter i den acceleration som tekniken skapat.
Förutom de två generationer hammarsmeder, där den fysiska styrkan varit första förutsättningen för att kunna kämpa sig igenom och vilka därmed hävdat sin plats och styrkt sin insats för företagets existens, har två andra personer kommit att lämna bidrag som trots stora motgångar med stor energi kämpat igenom att tillverkningen någorlunda kunnat följa tidsutvecklingen. Detta är er farmor Christina Berg, vilken redan som liten flicka kom i tjänst hos Hylten-Cawallius på Sunnanvik och sedan fortsatte som husa bland Cederströmmar, Krusenstjärna och Aschaner på 1800.talets herrgårdsmiljö för att stanna i Åryd och bilda familj. Hennes fysiska prestation kan gissas av vad jag förut omnämnt om den tidens borgarliv. Trots den enorma arbetsprestationen var hon alltid med i affärerna. Så hade det varit före och under all den tid jag minna. I med- som motgång var hon styrelsens ordförande och ville känna till allt som rörde affärerna – även vid hög ålder då hon kamperade med mig. Hennes tankar kretsade alltid omkring rörelsen. Dessutom var hon begåvad med en diplomatisk förmåga som skaffade vänner och förtrogna och en fantasi och berättarförmåga som skulle ha gett henne goda förutsättningar om hon inte varit född en generation eller mera för tidigt. Många av dessa gener överfördes på Claes, som därigenom kom att betyda mycket. Han började som mycket ung och han sökte sig – som jag berättat förut – som mycket ung ut för att insupa vad som kunde hjälpa företaget framåt. Han sökte vara med i tidsutvecklingen, tekniskt, men också kulturellt. Han fick lägga sina flesta år på den tekniska sidan, som dock inte var hans starkaste sida – det var hans diplomatiska sinne och medfödda förmåga att möta förtroende och vänskap, vilket lände honom till mera förtret än välsignelse, samt hans fantasi-inriktelse, som hade varit en bra grund för en forskare. Antingen det hade gällt binnikemask eller fixstjärnor så hade han vigt sitt liv åt saken. Nu kom järnet genom miljön in i blodet och på så sätt var det en lycklig lösning att han i någon mån fick ågna anlag åt forskningen om stålets värmning under sin Överumstid. Även han var född en generation för tidigt, när miljömurarna var för höga att passera.
När man som jag levt i sådan miljö, där ”veckans affärer” ständigt och jämnt varit det avgörande för livsuppehället, måste detta ha haft sin inverkan och då man fått vara med och ta stötar av olika slag och oförberedda slag under bältet, så håller man alltid som boxaren ena handen färdig att slå till om någon blotta skulle komma – men alltid därför att striden är nödvändig för existensen.
Själv kom jag in och fortsatte vägen genom omständigheter som ständigt växlat och sökte mig egentligen inte dit med logisk tanke.
8.
Visserligen började jag tidigt göra affärer i skrot, var ombud för Åhlen & Holm, sålde svetsplattor i egen regi tills det blev stopp (13 år gammal) och visserligen bytta jag ut överrocken mot en excenterpress, belånade min livförsäkring för att köpa nästa press och väntade med att belåna resten till en skruvpress för att i min tidiga ungdom börja egen tillverkning med en speciell skyffel, men det blev ingenting av någon av dessa logiskt beräknade insatser.
När jag efter 30 års sökande fick fram skruvpressen hade skyffeln spelat ut sin roll och då jag granskar vad som sig i mitt rike tilldragit, har allt kunnat spåras som beroende på något av ”tillfälligheter” inträffat. Först efter en sådan puff inträder logiken och gör något bra eller dumt av situationen. Tur kan åstadkomma skicklighet, men skicklighet har svårt att frammana tur. T o m den snåle Carolus XI sökte lösa sin riksorganisation på logiska linjer, men satte för säkerhets skull sin devis över dörren: ”Utan Gudi hjälp – intet” och kanske var det stor erfarenhet bakom hans devis.
